Utvecklingssamtalet som ett rafflande disciplineringsdrama?

”Hur ger man omtanke
utan att inkräkta
Känner oro
utan att övervaka
Manar till försiktighet
utan att tjata
Ger trygghet
utan att minska friheten?”
/Thord Wallén, ur De vackraste orden om barn, Rädda Barnen

Så var det återigen dags för utvecklingssamtal. Innan samtalet ska bedömningsunderlag skapas och sammanställas. Som lärare förbinder jag mig att ”ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande” (Lärares yrkesetiska principer). Detta försöker jag ständigt ha i åtanke i arbetet kring utvecklingssamtalen. Som mycket annat kring läraryrket är det långtifrån lätt eller självklart hur man ska göra – men ack så viktigt!

I år har vi för första gång nationella prov i år tre som ett underlag för våra elever. Vi har valt att rätta proven gemensamt i hela lärarkollegiet. Det har varit oerhört givande och gett oss några nya pusselbitar till ett framväxande yrkesspråk och den gemensamma förståelsen av yrkesutövandet. Någon form av dokumentation ska även skickas hem till elevens föräldrar. Hur omfattande den varit har skiftat över tiden, liksom kraven på att föräldrar och elever även de ska bidra med skriftlig information innan samtalen. Sällan har vi dock resonerat utifrån yrkesetiska aspekter när detta avgjorts – det har mer varit en fråga om tradition kombinerat med dagshumör. Det i sig är något som vi borde reflektera mer över – och därmed fatta mer medvetna beslut kring.

Jag och mina kollegor har minskat kraven på föräldrarnas skriftliga engagemang innan samtalen. Möjligheten för dem att föra fram sina frågor och funderingar känns viktig samtidigt som jag inte vill administrera ett slentrianmässigt frågande. Som lärare förbinder jag mig att verka för förtroendefulla relationer med elever och deras föräldrar. För mig betyder det bland annat att vi både måste lämna öppet för deras frågor men också att vi inte ska fråga om sådant som vi inte tänker – eller kanske inte ens bör – ha som en grund för vår dialog. När jag själv blir tillfrågad om saker och ting och det sedan bortses från det jag bidragit med skapas det inget förtroende hos mig. Hur vi sedan formulerar skriftliga omdömen till varje elev är verkligen en yrkesetisk fråga. Dels för att de kan vara viktiga pusselbitar i elevens lärande och utveckling, dels för att de skapar grund för förtroende. Dessutom måste vi vara medvetna om att de sannolikt är att se som offentlig handling.

På Fruängens skola har vi valt att skicka hem skriftliga omdömen innan samtalen. De anger helt kort några exempel på elevens kunskaper och förmågor i varje ämne samt några förslag från respektive lärare på utvecklingsområden inom respektive ämne. Vid samtalet skapas sedan en individuell utvecklingsplan, alternativt ett åtgärdsprogram. Jag tror att detta – rätt hanterat – kan stödja elevernas utveckling och lärande. Men då måste vi lärare vara medvetna om ett antal maktaspekter kring både omdömen och samtal – för de är båda uttryck för makt!

Läsningen av Gunilla Granaths avhandling ”Milda makter” har gjort att jag inte längre kan se på mina utvecklingssamtal på samma sätt som tidigare. De har ytligt sett kanske inte blivit så märkbart annorlunda, men då min syn på dem har förändrats tror jag ändå att de blivit bättre. De kan liknas vid en films dramaturgi, med protagonisten, antagonisten, hjälten; anslag, presentation, upptrappning, vändpunkt, fördjupning, ”point-of-no-return”, och slutligen förlösning och avtoning.

Även Åsa Bartholdssons avhandling ”Med facit i hand” har gett mig mycket. Arbetet med värdegrund och självkänsla tar sig enligt henne ofta terapeutiska former med fokus på elevens tilltro till att duga som människa snarare än akademisk kapacitet. Frågan är vilket som är bäst: att lära sig till självförtroende eller få självförtroende för att man lärt sig? Bartholdsson lyfter också upp att en majoritet av frågorna inför utvecklingssamtalen i studien handlade om sociala dimensioner av elevskapet – inte om kunskap eller färdigheter!

Ett utvecklingssamtal är absolut en form av disciplineringsteknik! Annorlunda från det öppna våldets, men absolut en form av disciplinering (en mer vardaglig beteckning är kanske fostran, utifrån olika påverkansprocesser). Brukande av dylik makt – som vi lärare har i ansvar att göra – måste alltid hanteras med stor medvetenhet. Vad sägs i ett utvecklingssamtal? Vad sägs inte? Hur inleds de? Vem har – eller ges – störst talutrymme? Ligger fokus på kunskapsutvecklingen eller på något annat? Vem har tolkningsföreträde för vad som ska formuleras i samtal och IUP? Hur tar jag som lärare egentligen bäst ansvar för elevens kunskapstillväxt, stödjer dess personliga utveckling och skapar goda betingelser för lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande?

Magnus Blixt
Maj 2009