När särskilt stöd inte alltid är givet

Jag har ett dilemma. Jag har en elev som har uppenbara svårigheter med skolarbetet. Det handlar inte om lathet, slöhet eller ren ovilja, utan om tydliga svårigheter att hänga med och förstå vissa grundläggande begrepp inom exempelvis matematiken. Eleven har själv nämnt att han/hon skulle vilja gå i mindre grupp för att på så sätt kunna få extra stöd och hjälp och för att i lite lugnare tempo kunna koncentrera sig på att förstå och hänga med. Jag misstänker dock att detta inte kommer att räcka, utan att det ligger något annat bakom, som exempelvis någon form av diagnos eller specialbehov.

I vår kommun måste man ansöka om extra resurser till barn i behov av särskilt stöd. Det är en egen enhet inom förvaltningen som utifrån inkomna ansökningar ”delar ut” extra resurser i form av personal, utredningar eller särskilt behovsanpassade hjälpmedel. Varje år står alla dessa ansökningar i konkurrens mot varandra och varje år är det fler ansökningar än det finns personal och resurser till att täcka upp.

Som ni säkert förstår så uppstår det en mängd dilemman i detta arbete och i förfarandet över att ansöka om extra resurser till dessa barn/elever. I just detta specifika fall så uppstår ytterligare ett stort dilemma, då det visar sig  att föräldrarna till eleven vägrar låta sitt barn gå igenom en utredning, som skulle kunna leda till att extra resurser sätts in. De vill under inga omständigheter heller att deras barn skall gå i en mindre grupp. Mitt samhällsuppdrag som lärare är tydligt, men i detta specifika fall gör elevens föräldrar det svårt för mig att utföra det uppdraget.

Jag märker snabbt när jag tittar på våra yrkesetiska principer för att få vägledning att nästan alla punkter under ”Eleven alltid i centrum” och ”Läraryrket och den professionella yrkesutövningen” kan hjälpa mig i frågan. Men samtidigt blir det än mer komplicerat. För att ni skall förstå hur jag menar så tar jag några exempel:

Jag förbinder mig att ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande. Det är tydligt att jag måste sätta in extra stöd och hjälp, utifrån elevens specifika behov. Jag har ju ett ansvar för kunskapstillväxten samt den personliga utvecklingen. Men hur gör jag det när föräldrarna inte visar någon vilja att stödja mig i detta tänk?

Jag förbinder mig att stödja elevernas rätt till inflytande över sin utbildning och stärka deras ansvarstagande för sina studier. Elevens vilja bör, enligt den här principen, väga tungt i mitt beslut. Eleven vill gå i mindre grupp, eleven vill ha all hjälp han/hon kan få. Men återigen – vad gör man när föräldrarna inte vill?

Jag förbinder mig att verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare och vara lyhörda för deras synpunkter. Nu börjar det kännas tufft: Hur skall jag kunna ta ett beslut och fortfarande upprätthålla förtroendefulla relationer med både eleven och dess föräldrar? Det känns som om att oavsett vilket beslut jag tar så kommer jag att ”svika” någon av de berörda parterna.

Jag förbinder mig att påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna. Man skulle kunna tolka denna princip i detta specifika fall som om att jag skall göra allt som står i min makt för att få föräldrarna att förstå varför detta är viktigt för deras barn. I mitt huvud så är ju föräldrarnas vilja just en sådan tendens som skadar eleven i detta fall.

Jag förbinder mig att anlita annan sakkunskap för att vid behov hjälpa eleverna. Slutligen tar denna princip upp att jag som lärare måste koppla in någon annan person/instans för att göra denna typ av utredning. Jag har i min utbildning inte den kompetens som krävs för att ta beslut om eventuell diagnos och därmed vilken insats som krävs.

Ja, inte är det lätt och det är väldigt många tankar och funderingar som snurrar i mitt huvud just nu! Jag tror det finns många med mig som upplever denna typ av dilemma i sin yrkesvardag.

Jesper Rehn
Augusti 2009

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s