Lärares tankar om yrkesetik

Hur tänker lärare om sin yrkesetik? Är det värdegrundsfrågor som respekt för varje individ och allas lika värde och hur det kan levas i förskolans och skolans värld som dominerar? Är det svårigheter i bedömningen av barn och elevers förståelse och kunskapstillväxt? Är det otillräcklighetskänslan, för att inte säga vanmakten, över bristen på tid för det vi tycker är viktigast?

Är det dubbla känslor inför kollegors förhållningssätt? Är det svårigheter i att hantera sociala medier så att ingen riskerar att bli respektlöst behandlad eller någons integritet kränkt? Är det svårigheter att kommunicera i arbetslaget eller kollegiet för att vi har så olika ingångar till det vi pratar om? Är det ilskan över att vi inte blir lyssnade till när vi uttrycker behov av resurser för att klara vårt uppdrag? Är det villrådighet i att hantera samverkan med föräldrar som inte har samma syn på barnets eller elevens bästa? Det är i frågor om hur vi hanterar vår makt eller upplevda brist på makt som yrkesetiken, den gemensamma idén om god lärarsed, kan utgöra stöd i vardagen. Men hur ofta tar vi tillsammans med kollegor medvetet stöd i den så att vi blir säkrare och tryggare i vårt handlande? Jag gör det alldeles för sällan. I min lärarvardag funderar jag på hur barnen i min grupp som är mellan ett till tre år ska erbjudas delaktighet – hur den kan ta sig uttryck. Det är lätt att förbise deras ambition och köra över dem med min.

Tillsammans med kollegor gör jag bedömningar av vad de lär och vilka förmågor de utvecklar, men visst händer det också att jag och vi värderar dem som personer och kommenterar deras egenskaper trots att det inte ingår i vårt uppdrag. Om jag ber kollegor uppmärksamma mig på när jag beter mig respektlöst ursäktar de mig med att alla har sina dåliga dagar. Självklart kan jag inte bete mig oklanderligt varje dag varje stund, men barnet kan få en ursäkt när jag handlar oetiskt. Just nu funderar jag nog mest av allt på hur vi ska kunna upprätthålla balansen mellan att behålla förtroendet från föräldrar för vår verksamhet och behovet av att reagera mot de ofta vidriga villkoren för både förskollärare och barn i den. Vad ska jag ta ansvar för och hur gör jag det?

Om vi deltog i en mer regelbunden och levande diskussion om hur vi tänker om vår yrkesetik och hur vi gemensamt tar ansvar för det, skulle det inte vara så svårt att hjälpa varandra att upprätthålla den som en del av vår yrkesstolthet. Jag som alla andra lärare vill ju göra det bästa. Vad ska då till för att vi ska prata med varandra om det svåra, om våra eventuella tillkortakommanden, om det bra vi gjort och gör som leder till att barn och elevers förutsättningar förbättras eller om hur vi kan hantera omöjliga villkor för arbetet? Yrkesetiken ger inga självklara eller enkla svar på akuta problem. Det är ett förhållningssätt som grundar sig i gemensamma värden för lärare i sin yrkesutövning. Men förhållningssättet blir bara gemensamt om vi lär oss och utvecklar det tillsammans. Vi behöver forum i vår vardag för att utveckla den yrkesetik som formulerades för tolv år sedan. Jag är övertygad om att det ger oss kraft både som enskilda lärare och som yrkeskår. Så låt oss kräva och skapa tid och rum för att fortsätta bygget av god lärarsed; en lärarsed som visar vår vilja, vårt kunnande och vårt ansvar.

Monica Nylund
Mars 2013

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s