I sitt arbete sätter lärare eleverna och deras lärande i centrum

– Men, vad konstigt de har skrivit!
Koncentrationen är stor hos den som läser och bladen vänds med ett ansiktsuttryck som blir mer och mer förbryllat. Jag står själv en bit ifrån och betraktar med tilltagande intresse aktiviteten vid bordet. Så övergår det hela till ett febrilt bläddrande och många sidor hoppas över. Nu är det inte längre fråga om att läsa och förstå, läsningen har övergått till sökläsning. Så stannar bläddrandet upp och efter bara en kort stund av koncentrerad läsning sprider sig ett brett leende över hela ansiktet:
– Jaa, här! Fröken har i alla fall skrivit som vanligt.

Det är min son som sitter vid köksbordet och framför sig har han en diger lunta av skriftliga omdömen i de olika ämnena. Han går i åk 6 och ska, precis som tidigare år, förbereda sig inför det kommande utvecklingssamtalet. Först ska han tillsammans med mig läsa lärarnas omdömen och sedan ska han med hjälp av några stödfrågor utvärdera tidigare IUP och ge förslag på vad som ska ingå i nästa. Denna stund har jag själv tidigare upplevt som trevlig och insiktsfull för oss bägge, just för att lärarnas sätt att skriva i de flesta fall varit så tydligt adresserat till barnet. Hela processen med hemskickade omdömen har speglat lärarnas idé om att låta barn och förälder komma väl förberedda till utvecklingssamtalet. Man har helt enkelt på ett bra och framför allt elevnära sätt, ringat in hela skolvardagen med lärande, ansvar, måluppfyllelse, trivsel och trygghet.

Vad var då skillnaden denna gång? På min sons skola har man precis som på min egen – och antagligen på de flesta andra skolor – under senare år jobbat hårt med att få till de skriftliga omdömena inför utvecklingssamtalen. Utgångspunkten har varit nya krav och direktiv som bland annat nya läroplaner och en ny skollag har fört med sig. Man har studerat läroplanen med stort fokus på ämnenas syften, centrala innehåll och kravnivåer, samtidigt som man gjort kopplingar till den stora mängden lokala pedagogiska planeringar som producerats under relativt kort tid. Man kan lugnt säga att det under senare år pågått en enorm strukturering och systematisering av i princip allt inom skolans värld – naturligtvis i syfte att skapa en jämlik skola med hög rättssäkerhet för alla. Så långt bra – och antagligen också nödvändigt. Men var ligger sedan fokus i det vi lärare konkret gör?

Lärares Yrkesetik inleds med de ord som jag valt som rubrik för denna text. Yrkesetiken säger att lärare vägleder eleverna till den kunskap som kan hjälpa dem i deras olika val och prioriteringar. Vidare ska läraren ta ansvar för att skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande; samt stödja elevernas rätt till inflytande över sin utbildning och stärka deras ansvarstagande för sina studier. Hur blir då detta verklighet och synligt i de skriftliga underlag som ligger till grund för utvecklingssamtalet och upprättandet av IUP? Ja, först och främst genom att omdömena har ett språk som eleven förstår.

Under ett antal år har råd och instruktioner för hur dessa omdömen ska och kan skrivas duggat tätt, bland annat från Skolverket men också från olika företag som sett en ny marknad i att skapa digitala verktyg för detta ändamål. Skolverkets texter andas rättssäkerhet och struktur kring varje individ, där ingen elev ska ”falla mellan stolarna” – och intentionerna är helt klart goda och också självklara. Men att få till detta i vardagen är inte lika enkelt och självklart. Med ökade krav på dokumentation inom många områden i skolan, ställs stora krav på läraren att prioritera sin tid – och då blir det ett gyllene tillfälle för olika företag att ”tillhandahålla” genvägar i form av mer eller mindre färdiga digitala mallar. Jag menar inte att digitala verktyg inte fyller sin funktion – tvärtom. Dock är det möjligt att den digitala mallen blir det man utgår ifrån och att lärarnas professionella kunnande kring att skriva bra omdömen, som eleven förstår, får stå tillbaka. Man börjar helt enkelt inte i elevperspektivet där man har en medveten, pedagogisk och genomtänkt infallsvinkel som grundar sig på att det är eleven som, tillsammans med vårdnadshavare, ska förstå och känna igen sig i det som skriftligt förmedlas.

Kanske är detta orsakat av att man runt om på skolorna inte prioriterat och/eller skapat förutsättningar för lärare att själva lägga grunden till denna så viktiga del i lärandeprocessen hos eleven. Att konstruera bra omdömen som på ett tydligt sätt har ett elevtilltal är inget man gör i en handvändning, utan det är i sig en lärandeprocess hos läraren i nära samarbete med sina kollegor. En annan orsak till att det på en del håll ser ut som det gör kan vara att de skriftliga omdömena från början inte har elev och förälder som primär mottagare, utan att omdömet mer har ett bakomliggande syfte och karaktär av att vara ett dokument för skolan att hålla ”ryggen fri”. Jag tror tyvärr att många sådana dokument skapas med kraven tungt hängande på lärares axlar i en stressig situation där mycket annat konkurrerar om uppmärksamheten.

Vad var det då som min son konkret upplevde så konstigt i de omdömen som han fick från nästan samtliga av sina lärare? För mig som lärare var det lätt att se att de flesta omdömen i huvudsak bestod av formuleringar klippta och klistrade direkt ur läroplanens kunskapskrav med tillhörande värdeord. På sikt kanske barn och föräldrar lär sig tolka detta språk, men hur lätt är det för en 12-åring att direkt verkligen förstå skillnaden mellan: relativt väl och väl, mellan godtagbart och tillfredställande och mellan på ett relevant sätt och med viss relevans? Listan på sådana begrepp kan göras lång och jag tror även att lärare med mångårig akademisk utbildning just nu klurar över ordvalen.

Samtidigt noterar jag att Skolverket har utlovat ett antal reviderade allmänna råd under 2012, bland annat den för individuella utvecklingsplaner med skriftliga omdömen. Så nya riktlinjer och instruktioner är på väg och vi kan vara helt säkra på att de vinstdrivande företagen avsatt både tid och pengar för att uppdatera sina verktyg för en allt mer lukrativ marknad – utifrån sin syn på hur skriftliga omdömen ska utformas. Lika säkra kan vi vara på att rektorer runt om i vårt avlånga land också har krav på sig att så snabbt som möjligt få sina skolor anpassade till gällande styrdokument enligt de nya allmänna råden.

Hur ska då vi lärare förhålla oss till detta? Är du lärare på en skola där du känner att ni hittat rätt form för utvecklingssamtalen och har skriftliga omdömen där elevperspektivet är tydligt – ja, då är det bara att gratulera. Vi andra kanske behöver stanna upp och fundera över om vi ska delta i den skenande karusell där perspektivet i de skriftliga omdömena blivit något helt annat och övergått i ett producerande av omfattande, formellt skrivna underlag som få orkar och förmår läsa – allra minst eleven själv. Vi kanske också i det sammanhanget behöver fråga oss för vem vi i så fall skriver dessa omdömen!

Åsa Dahlberg
April 2012

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s